Igår stack jag till gymmet för att köra lite ben och rumpa. Jag började värma upp i hackliften med 100kg och det kändes bra. Jag ökade till 170kg och även det kändes oxå bra så tänkte att jag skulle ta ett nytt personbästa så lastade på 10kg till. 180kg gick så bra även om det var tungt och jag kände hur glädjen spred sig i kroppen. Jag satte på säkerhetsspärren och "gled" ut ur hackliften och när jag i princip är ute så lossnar spärren och jag får hela maskinen med 180kg på ena skuldran och faller ihop som ett korthus. Hörlurarna hade flygit av och det enda jag känner just då är smärta i knät. Jag hör mig själv säga "aj" ganska högt. Jag sätter mig på sidan om maskinen och drar upp byxorna för att kolla in mitt knä.

Japp det hade gått hål och det bultar i hela knät. Byxorna höll som tur va :p
Just då känner jag inte mer smärta än vanligt i ryggen å haltar bort mot det stället jag vet att första förbandslådan finns. Jag plåstrar om mig själv och sen går jag tillbaka för att plocka bort vikterna från maskinen för att orka lyfta upp den igen.

Det sorgliga i den här berättelsen var kanske inte att jag gjorde illa mig utan att inte nån på gymmet (det va ca 8pers) reagerar på vad som händer. Ingen kommer fram å frågar om jag är okej eller behöver hjälp. Jag kan säga att det lät rejält när maskinen ramlade över mig så det borde fått varenda kotte på gymmet att reagera. Men tydligen så bryr vi oss inte längre om människor runt omkring oss som vi inte känner och det gör mig så arg och ledsen. Jag är själv en ganska tillbakadragen person när jag är med människor jag inte känner men när det händer nått så tvekar jag inte att hjälpa till. Det jag kan hjälpa till med gör jag oxå. Det är fan det som gör oss mänskliga för fan! Jag vägrar att tro att vi är så kalla mot varandra. Vi kan bättre än så!

Jag vet för några månader sen när jag klev av tåget och ser hur en lång snubbe pucklar på en kort liten kille på perrongen. Han skriker "vad håller du på med?" Medan han försöker skydda sig mot slagen. Alla går omvägar runt dom och lilla jag går fram och skriker åt den långa killen och frågar vad fan han håller på med. Han slutar slåss och går på tåget men när den korta killen försöker kliva på blir han utknuffad. Jag vet inte om de känner varandra eller vad som har hänt men jag är skyldig att ingripa på nått sätt. Nu kan jag iaf leva med att jag sa ifrån och kanske stoppade en rejäl misshandel och det känns så himla mycket bättre än att veta att man kunde ha gjort nått men sket i det. Man måste bry sig om andra människor!

Så tillbaka till igår. Jag tog mig igenom tre övningar till innan jag insåg att ryggen gjorde för ont för att jag skulle kunna fortsätta. Jag tog mig hem och gick in i duschen. Då kom tårarna. Jag antar att jag typ va i lite chock av händelsen samtidigt som jag var arg/besviken på att ingen hade frågat hur det gick, plus att det gjorde riktigt ont.

Som tur var kom mamma hit och jag fick en riktigt mysig och trevlig dag med mamma å Ebba. Vi åt god lunch på Nancys i port 73. Där visade mamma och flera andra människor att vi faktiskt kan vara hjälpsamma å snälla människor. En pojke hade tappat bort sina föräldrar och det var många som stannade upp i sin shopping mm för att hjälpa den lilla pojken. Det gjorde mig lite gladare igen på mänskligheten.
Efter lunchen åkte vi å bowlade i brandbergen. Sen fortsatte vi med lek och ritande hemma.

Kvällen avslutades med att jag somnade på Tobbes axel i soffan framför robocop.

En sak jag verkligen har tänkt på under dagen är att jag kanske inte har extremt många vänner men dom jag har vet jag är snälla, omtänksamma människor som är osjälviska och bryr sig om andra människor. Jag har alltid varit sån. Jag föredrar kvalitet före kvantitet ;) så om du som läser detta är min vän så kan du känna dig speciell för du är en väldigt bra människa! Fortsätt vara så för världen behöver såna som er <3 <3 <3