jag har börjat köra lite "pyramidträning" när ja tränar hemma. Och för er som inte riktigt vet vad det är så är det när man börjar med ett lågt antal reps (ex 10) stegrar uppåt (20,30,40,50 osv) och sen kör man tillbaks igen.

Sjukt jobbigt och man börjar svettas kan jag säga =p men det är ett lätt sätt att träna hemma utan redskap. Igår körde jag 2 gånger på varje av dessa pyramider.

Sen kan man köra mer på trappvarianten om man hellre vill det.

Då kör du ca 5 övningar och gör först 10 sen nästa varv 9 osv.

De här gör det lite roligare att träna hemma å man blir lite pushad av att man ska köra hela pyramiden eller trappan.

Alla blir vi rädda för olika saker och väljer bort vissa saker i livet. En del gör det lite mer än andra och jag ingår nog i den gruppen.

Hela livet har jag undvikit saker bara för att jag är rädd. Rädd för att göra fel eller misslyckas. Förut har jag inte tänkt så mycket på det, men den senaste tiden har det verkligen blivit en stor grej som jag tänker på. Å nu när jag vet vad problemet är så börjar jag successivt att börja lösa problemet. Fast det är inte så lätt som jag skulle vilja.

Förra veckan gjorde jag flera saker som för mig var riktigt jobbiga men som jag är så sjukt glad att jag gjorde. Det första var att hålla i ett bootcamppass. Jag var så nervös innan å tänkte bara en massa negativa tankar om allt som skulle kunna gå fel, men till min stora förvåning så märkte jag att det var sjukt roligt! :D varför har jag inte gjort det här tidigare?!

Det andra var nu i lördags när jag var på fitnessgalan med Jill (som för övrigt var sjukt kul). Där fanns en hinderbana som superior race hade fixat. En kille i gänget såg väl hur mitt inre ville göra det men att min kropp tvekade. Efter lite "tjat" så sa jag till Jill "nu kör vi bara!". Och det gjorde vi. Vi klarade inte riktigt av hela banan men mer än vad jag trodde. Jag kom upp nån meter i repet som var siste delen och jag hade inte trott att jag skulle orka en enda cm! Visst var jag irriterad att jag inte klarade av det men mer sporrad att träna och göra bättre ifrån mig nästa gång. Så dog jag av förnedring?! Nej verkligen inte. Jag känner mig riktigt bra för att ha gjort det och vill göra det igen.

Så ju mer saker jag börjar göra trots min rädsla för att misslyckas så inser jag att det gör inget om jag misslyckas. Världen går inte under och jag har en roligare värld för att jag testar nya saker. Så det gäller att jag pushar mig själv mer för att få ut mer av det roliga som livet har att erbjuda.

igår var en dag med aktiviteter nonstop. Jag lämnade Ebba straxt innan sju på förskolan för att sedan bege mig mot jobbet. Ja kom dit straxt innan åtta å då va det bara att packa iordning matsäcken som matsalen förberett och sedan gå mot bussen med mina tvåor. Vi skulle nämligen besöka vetenskapens hus och titta på en utställning om stjärnor och rymden. Dagen på jobbet gick snabbt undan och helt plötsligt var klockan halv fem å det var dags att gå hem.

Full fart hem för att få i mig lite mat och umgås lite med Ebba å Tobbe innan det var dags att bege sig mot Vega för att köra bootcamp. Jag var sjukt nervös då det var första passet som jag skulle leda. Men jag tyckte det gick jättebra och dom var grymma deltagare. Meningen var att det inte skulle vara alltför hårt då de ska göra fitnesstester på torsdag, men jag kan ha gett dom lite träningsvärk ändå :p det är svårt att veta hur hårt man kan pusha dom när man inte har haft dom förut.

Efter bootcampen så började jag gå mot bussen. Jag hade kollat innan när bussen skulle gå och vilken buss jag skulle ta (trodde jag) så när det kom en annan buss lite för tidigt så tog jag den inte eftersom det inte var min buss. Fel av mig :S
Nästa buss skulle gå om en halvtimme. Jag tog ett djupt andetag och började gå. Jag använde mig av adrenalinet från passet till att vända mina negativa tankar till nått positivt. Det blev en promenad till handenterminalen för att ta tåget å sen en till liten promenad från stationen å hem. Totalt gick jag 22 000 steg igår vilket kändes bra när jag är dyngförkyld (pollen?).
Sängen har aldrig känts så skön, men den sköna sömnen blev inte särskilt långvarig. Ebba började ropa på mig på natten och jag möttes av en Ebba som satt i sängen och spydde. Det var bara att börja ta hand om henne å Tobbe fick ta hand om säbgkläderna. Efter det var det många oroliga timmar innan vi tillslut gick ner till soffan.

Så nu sitter jag här med en sovande Ebbis bredvid mig. Hon mår verkligen inte bra :(

Hoppas ni har en bättre dag än vi har!