Hjärtat dunkar hårt. Tung andning. Ont i magen. Halsbränna. Tankarna rusar omkring i huvudet. Så mycket som behöver göras, men kroppen lyder inte. Kan inte sitta still, men orkar inte göra något.

Varför kan jag inte bara göra det jag måste och slippa tänka på det sen?!

Jag har alltid haft svårt att ta tag i saker som kräver något av mig. Till och med saker som egentligen är roliga blir jobbiga när något moment är utmanande. Nu är det värre än någonsin.

För ungefär ett år sedan när jag började plugga kom allt från min skolgång tillbaka. Jag hatade skolan. Jag kände mig värdelös och extremt korkad. Jag försökte plugga, men det gick helt enkelt inte in. Nu är det nästan likadant. Skillnaden är att jag arbetar med det jag pluggar, så jag kan koppla det till något. Men ändå fylls hjärnan med dessa tvivel på mig själv. Ångesten kommer och jag vill springa iväg och ge upp. Det är den ända vägen hjärnan verkar vilja gå. Den lätta vägen. Vägen jag har tagit så länge jag kan minnas.

Mitt liv är ganska händelselöst. För det blir så när hjärnan alltid vill välja den lätta vägen. Och ju mer man tar den lätta vägen desto mer stänger man ner möjligheter till nya saker. Världen krymper. Och tillslut finns bara en värld där du sitter där i soffan och ser hur alla andra lever sitt liv.