Det här året har varit extremt jobbigt!!

Jag har varit med om så mycket samtidigt som jag inte har gjort så mycket.

Jag vill aldrig misslyckas med något. Det antar jag att ingen vill, men för mig betyder det nog så mycket mer att misslyckas än för de flesta andra. Något som jag upptäckt bara den senaste veckan är att jag är så rädd att misslyckas med allt att jag inte gör något. Jag har så höga krav på mig själv att jag struntar i att göra något. Men vad är det för liv att leva?!

När jag gick min PT utbildning sa de att i sociala medier ska man vara sitt bästa jag. Det är nog något som många försöker vara. Man skriver alltid om allt bra man gjort och hur roligt man hade osv, men varför kan man inte skriva de dåliga sakerna oxå?!

När jag skapade den här bloggen så tänkte jag att det skulle vara ett sätt att marknadsföra mig och hur bra jag var. Jag ville bara skriva riktigt bra grejer och ge superbra tips, men istället blev det så många dagar då jag inte skrev någonting. Jag älskar att skriva, men jag vill skriva det jag känner och tycker. Vet ni hur svårt det är att skriva om vilket bra liv man har och hur duktig man är fast man egentligen känner sig som skit?!

Missförstå mig inte nu för jag gillar många delar av mitt liv och skulle inte ändra på det ett enda dugg, men samtidigt så finns det en hel del som jag inte tycker om heller. Rättare sagt jag hatar det! Och det är ingen annan som kan ändra på det utan det är bara jag som kan det. Jag vill att folk ska gilla mig för den jag är och inte för den jag låtsas att jag är. Eller kanske visar för folk att jag är. Jag är inte perfekt! Jag kommer aldrig att vara eller bli perfekt och det är inget jag någonsin kommer försöka sträva efter. Det är inget jag tycker någon ska sträva efter. Man har bara ett liv och det kommer bara att vara jobbigt om man försöker vara perfekt hela tiden. Att hålla upp en fasad kräver en jävla massa energi och tillslut kommer den att ta slut. Jag har nog hela mitt vuxna liv velat vara självständig och klara av allt själv utan att be om hjälp. Jag borde ha bett om hjälp. Jag borde ha pratat om hur jobbigt vissa saker har varit. Jag borde ha sagt till att det blev för mycket för mig att ta hand om. Men jag låtsades om som om allt var bra och höll allt inombords. Och just nu väller det över. Min hjärna går på overload.

Något som jag alltid har gjort som hjälp till att få min hjärna att gå på overload är att överanalysera allt. Och då menar jag ALLT! Så fort någon säger något så måste det ju ha en mening. Man säger väl inte bara nått utan att det har en undermening?! Fast det gör man. Det gör jag. Men ändå måste jag tänka på alla saker som en liten mening kan betyda. Vet ni hur jobbigt det är i längden? Jag har alltid undrat om andra människor tänker lika mycket som jag gör. Gör ni det?

Jag upptäcker mer och mer saker om mig själv varje dag och det har tagit hårt på mig den senaste tiden. Som tur är tvingade min älskade syssling Jenny mig att ringa och prata med min mamma. Tack för det! <3 Ibland behöver en tjej verkligen sin mamma hur gammal man än är och det är inget som man ska skämmas för. När Ebba blir stor så hoppas jag att hon kan ringa till mig och be om hjälp om det är något.

Så nu har jag babblat på väldigt mycket och det jag egentligen ville få ut var att ingen är perfekt och det är ingen som kräver att du är det heller. Du är bra som du är och behöver inte må dåligt över att inte alltid vara på topp.

Ha en trevlig Fredagskväll!

Kram Angelina